År 2002, bara två år efter han kickstartat det nya fältet positiv psykologi kom Martin Seligmans bok: ”Authentic happiness” . I den lanserade han en lyckoekvation. Eller som han uttrycker det:
”Here, then is the only equation I ask you to consider:
H = S +C +V”
H står för vår varaktiga (inte tillfälliga) lycka. S är vår ”set-range”, vårt standard-intervall för lycka, det vill säga den genetiska komponenten som sätter default-nivån av lycka där vi i normala fall kommer att hamna eller dras mot. Vissa är oftast lyckligare, andra är mindre lyckliga som normalläge. C är de omständigheter som vi hamnar i. Livets olika prövningar längs vägen. Och slutligen V är sådant som vi kan kontrollera, eller i alla fall i teorin påverka själva. Det handlar om medvetna handlingar och aktiviteter som vi gör med en avsikt.
Det är på V kategorin som vi bör bränna krutet enligt Seligman och många andra inom positiv psykologi. De andra två komponenterna, generna och omständigheterna är bortom vår kontroll, så det enda vi har kvar är V.
Pajen bakas och förs ut till massorna
På denna ekvation byggde sedan en annan av den tidiga positiva psykologins frontfigurer, Sonja Lyubomirsky och hennes kollegor i artikel från 2005 en diskussion om det område som kanske är positiv psykologis käpphäst; vad gör oss lyckliga och vad kan vi göra för att bli lyckligare. Det i artikeln som uppmärksammats mest och som även fått mest spridning utanför akademin är det tårtdiagram som visar vilka olika delar som påverkar vår varaktiga lycka. På engelska har diagrammet kallats för ” the happiness pie”, lyckopajen och den blev en av de mest använda modellerna för vad lycka är och hur man kan påverka den inom positiv psykologi. Framförallt den inbördes storleken på de olika bitarna får väldigt stor betydelse för hur man går vidare från tårtdiagrammet till praktisk handling och tillämpning då det bestämmer prioriteringen, vad som är mest vettigt att försöka göra, när man jobbar med att skapa varaktig och hållbar lycka.
Baserat på tidigare forskning uppskattar man i artikeln att variationen i lycka mellan personer kan förklaras av tre tårtdelar. Dessa tre känns som sagt var igen från Seligmans lyckoekvation, det vill säga en genetiskt bestämd ”set-point”, omständigheter i livet, samt aktiviteter och tankemönster som vi gör med avsikt och kan påverka. I artikeln slår man fast att generna och set-pointen står för ca hälften, 50% av variationen i lycka. Omständigheter utgör ca 10% och kvar blir då 40% till det som vi frivilligt kan påverka, beteenden och tankemönster.
Lyckopajen har fått stort gehör inom forskningen. En sökning på Google Scholar ger idag över 5.200 citeringar för artikeln, vilket är väldigt mycket. Vi kan därför säkert anta att budskapet i artikeln har plockats upp och blivit en central del i förklaringen av välbefinnande och lycka inom forskningen.
Men lyckopajens budskap har även spridits långt utanför akademin, till exempel via böcker och föreläsningar. En anledning till det är Lyubomirskys egna bok, ”The how of happiness” , som har den allt annat än blygsamma undertiteln: ”A scientific approach to getting the life you want”. På omslaget till boken finns en paj som är uppskuren i två delar, motsvarande ca 40 respektive 60%. Betydelsen är svår att missa: här har du din del av lyckopajen som går att påverka, dina 40% som vi ska jobba med. 40% gick från att vara en hypotes baserad på att vissa antaganden håller, till allmänt accepterad fakta.
Så, varför blev lyckopajen och dess budskap så populära? Vilka är de hemliga ingredienserna?
Ett signum för åtminstone den första vågens positiva psykologi, som Seligman och Lyubomirsky representerade och ledde vägen för, var att den andades hopp och tillförsikt. Ljusa moln på himlen. Framförallt spred den budskapet (ibland väldigt uttryckligt, ibland mer mellan raderna) att vi själva har stor kontroll på våra liv och själva har stora möjligheter att påverka det mesta.
I positiv psykologi är glaset mer eller mindre alltid halvfullt, aldrig halvtomt. Seligman, pappan bakom positiv psykologi, var efter år av eländesforskning (t ex om inlärd hjälplöshet och hundar som fick elstötar tills de gav upp) säkert ganska trött på just halvtomma glas. Svängningen till den motsatta sidan är därför inte så svår att förstå.
Något som sannolikt gjorde lyckopajen så populär var att den just serverades med en minst sagt halvfull mental kopp kaffe. Och resten är historia, som man säger
Problemet: Pajen är inte vad den ser ut att vara
Tyvärr öppnar uppdelningen i lyckopajen även upp ett stort utrymme för misstolkning och missanvändning. Till exempel att det går att höja de flesta personers lycko-nivå med upp till 40%, det vill säga att potentialen för ökning är samma som storleken på tårtbiten som man jobbar med. När missförståndet blev till potential och potentialen sedan (som försäljningsargument) blev till ett löfte är det inte svårt att se hur de praktikerna på fältet inom positiv psykologi (inklusive toppforskare som Seligman och Lyubomirski själva) snabbt blev fullt uppbokade som föreläsare och konsulter utanför akademin.
Så vad är problemet med lyckopajen? Även om det förekommit fläckvis kritik ändå sedan den lanserades så var det inte förrän runt år 2020 som lyckopajen blev synad på allvar av den psykologiska forskningens motsvarighet till Janne Josefsson, den brittiske forskaren Nick Brown. Brown, som nu är forskare vid Linneuniversitetet, skrev tillsammans med en kollega, Julia Rohrer, en vetenskaplig artikel där de dissekerade pajen och dess implikationer. Grundligt.
Så, varför köper inte Brown och Rohrer lyckopajen, som så många satt sitt hopp till och omfamnat? Framförallt menar de att vi ska vara försiktiga med att lita på lyckopajens uppdelning då den står och faller med ett antal antaganden som finns anledning att ifrågasätta.
För det första utgår uppdelningen i lyckopajen, och statistiken bakom den, från populationsnivå. Sådana uppdelningar håller på gruppnivå, när man räknar på hur mycket variation av något (till exempel lycka) som vissa variabler (till exempel gener) förklarar, i en hel grupp, en population. Det går dock inte att direkt överföra till att förklara variation för individer. Gör man det kan det bli väldigt fel och man riskerar dra felaktiga slutsatser. Bara för att man uppskattar att ca 40% av variationen i lycka i en population kan förklaras av till exempel frivilliga aktiviteter så betyder inte det att 40% av variationen i lycka hos en specifik individ kommer att förklaras av frivilliga aktiviteter. Framförallt inte om modellen bakom baseras på en mellan-individs nivå och inte på en inom-persons nivå, vilket är absolut vanligast inom psykologisk forskning. Och lyckopajen är definitivt baserad på en mellan-nivå analys. Även om inte Lyubomirsky och kollegor själva tänkte sig att lyckopajen skulle tolkas på individnivå så har den bevisligen gjorts så av många.
För det andra, procentsatsen för de två pajbitarna gener och omständigheter är uppskattningar som av olika anledningar (bland annat på grund av mätfel) förmodligen är underskattade värden. Den genetiska påverkan är till exempel sannolikt mer åt 60 än 50%, även om man räknar lågt. Även siffrorna för omständigheter på 10% är högst osäkra; det finns anledning att tro att den biten är större än 10%, snarare uppåt 20%. Totalt betyder det mindre utrymme (än 40%) för den tredje delen som vi kan påverka själva. Dessutom antar man i lyckopaj-modellen att de tre delarna var och en har en oberoende effekt på lycka, det vill säga att de inte samspelar, vilket inte alls är så troligt. Det är mer sannolikt att till exempel gener påverkar vår benägenhet att göra vissa av de frivilliga aktiviteter som finns i den tredje delen, och påverkar våra tankemönster och känslor som i sin tur påverkar beteenden. Eller att omständigheter som arbete, familjestatus och lön också påverkar vårt val av aktiviteter och hur vi tänker och känner. Om det är på det sättet, att de tre delarna samspelar, så kan uppdelningen i lyckopajsmodellen helt plötsligt se avsevärt annorlunda ut, vilket även får en direkt påverkan på hur man ska jobba praktiskt utifrån den.
Eller ännu värre, för vissa kanske de aktiviteter de engagerar sig just är en fråga om frivillighet och eget val, men för andra handlar det mycket mer om vilka omständigheter man har runt sig. Det val man har är helt enkelt en illusion. Inte alla på jorden har lyxen att kunna bestämma vilka aktiviteter de ska ägna sig åt, eller hur mycket. I så fall betyder det att vi inte behöver en utan en massa olika typer av lyckopajsmodeller som ser olika ut i sin uppdelning, för att förklara olika individers eller gruppers lycka. En och samma lyckopaj för alla duger inte.
En bredare kritik mot positiv psykologi
Kritiken mot lycko-pajen speglar även en bredare kritik av den positiva psykologin som förts fram även utanför akademin redan innan Brown och Rohrer kom in i bilden. Man har bland annat påpekat att en risk med positiv psykologi är att den genom sin konstanta strävan mot att vi alltid kan må bättre, växa mer och vara lyckligare skapar en jakt som inte är hälsosam. Det gäller inte minst de personer som med sina gener och sin miljö fått en pessimistisk personlighet som gör dem tämligen immuna mot konstgjorda försök att få dem känna optimism, tacksamhet och lycka. Är det något som stressar och får människor att må sämre så är det när man inte tillåts vara sitt vanliga buttra och lite lätt cyniska jag utan tvingas till pennor mellan tänderna för att få upp mungipan. Dock, värt att notera: det betyder inte att det är omöjligt att förändra personers lycka, bara att det sannolikt för vissa är väldigt mycket svårare än vad vi tror. Och det är sannolikt även oftare dessa personer som söker hjälp och sätter sin tilltro till lycko-pajer.
Bagarna av pajen får kalla fötter och halvpudlar
Det ska även, i rättvisans namn, sägas att Lyubomirsky tillsammans med en kollega, Kennon Sheldon, strax efter Browns och Rohrers kritiska artikel publicerade en egen artikel där de i stora drag backar från lycko-pajens uppdelning. I artikeln erkänner de kritiken, säger att de till stora delar håller med, och menar att pajen generellt har spelat ut sin roll. Även om de fortfarande tror på den generella idén att människor kan påverka sin nivå av lycka på ett varaktigt sätt så skriver de att effekterna verkar vara mindre än vad man trodde, och dessutom svåra att undersöka.
Så bagarna av pajen fick insikt och kalla fötter. All heder åt dem, framförallt i en tid då allt färre verkar kunna göra just det, ändra sig gällande en idé som de själva äger, fört ut och investerat sin prestige i.
Frågan är dock om det spelar så stor roll för att rätta till den missuppfattning om lycka som spridits. Ytterst få utanför akademin läser vetenskapliga artiklar och sannolikheten att den halvpudel som Lyubomirsky och Sheldon gjorde ska nå de som mest köpt lyckopajens budskap är låg. En rimlig gissning är därför att lyckopajen och den magiska siffran 40% kommer leva vidare och användas när det passar.
Vad göra med en felbakad paj?
Vad ska vi då göra med lyckopajen, nu när den smulats sönder och visat sig vara naivt felbakad i grunden? Kanske låta den stanna vid ett övergripande och brett metaforiskt budskap; det finns utrymme för de flesta av oss att påverka vår lyckonivå. Exakt hur mycket är dock i princip omöjligt att uttala sig om och inte heller nödvändigt att uttala sig om för att försöka bli lyckligare. Om man känner för att bli lyckligare, det vill säga. Vissa kanske föredrar att inte jaga lyckan och nöjer sig med att stanna på den nivå de är och leva med det. Andra kanske helt enkelt hoppas att lyckan kommer till dem om de slutar jaga den.
Men, avslutningsvis, om man ändå inte kan släppa tanken på att man faktiskt kan medvetet påverka sin och andra lycka. Här kommer ett tips i den mer måttliga och sansade moderna positiva psykologins (ja, den har rört på sig och mognat…) anda: Varför inte baka en helt vanlig äppelpaj, bjuda in några vänner, grannar eller gamla kompisar som du inte hört från på länge, bjuda på pajen och se vad som händer. Om era omständigheter och gener samspelar snällt kanske det blir lite ökad lycka för er alla, trots allt, en stund. Även om pajen inte smakar som ni tänkt er.
Källor:
Brown, N. J., & Rohrer, J. M. (2020). Easy as (happiness) pie? A critical evaluation of a popular model of the determinants of well-being. Journal of Happiness Studies, 21, 1285-1301.
Sheldon, K. M., & Lyubomirsky, S. (2021). Revisiting the sustainable happiness model and pie chart: Can happiness be successfully pursued?. The journal of positive psychology, 16(2), 145-154.
2024 MAGNUS LINDWALL