År 2005 hävdade en professor i psykologi och känd figur inom positiv psykologi, Barbara Fredrickson tillsammans med en kollega Marcial Losada, i en forskningsartikel att man funnit något som man själva betecknade som ett möjligt genombrott. Huvudfrågan som Fredrickson och Losada ville ha svar på var hur många positiva känslor det krävs för att väga upp en negativ känsla.

‍Losada var expert på icke-linjära dynamiska modeller och det var denna analysmetod man använde för att komma fram till resultatet som skulle göra dem kända i vissa kretsar och ökända i andra. Genom att analysera data från 188 personer som rapporterade dagliga erfarenheter av positiva och negativa känslor i 28 dagar kunde man komma fram till en kvot mellan positiva och negativa känslor som skiljde de som hade en god psykologisk hälsa från de som mådde sämre. Det man fann skulle bli känd som ”critical positivity ratio”, den kritiska positivitets-kvoten.

Det visade sig att de personer som upplevde ungefär tre positiva känslor för varje negativ känsla (det vill säga kvoten 3:1), eller mer, hade en psykologisk hälsa som ”blomstrade”, det vill säga de mådde bra och fungerade väl. De som låg under 3-mot-1 kvoten däremot upplevde sämre psykologisk hälsa. Ungefär 3 mot 1 är dock slarvigt uttryckt. Kvoten var mycket mer specifik än så. Det magiska numret var 2.9. Eller ännu mer exakt, 2.9013. Exakt där gick dålig psykologisk hälsa över till bra, om man kom nerifrån, eller bra hälsa över till dålig om man kom uppifrån. Där var den magiska exakta brytpunkten.

Resultaten spreds vidare i en bästsäljande bok, ”Positivity”  och den magiska brytpunkten blev en tumregel för blomstrande mental hälsa som spreds till näringsliv, skola och vård. I hennes bok beskriver Fredrickson brytpunkten som en ”huge discovery” . Hon föreslår till exempel att precis som noll grader Celsius är en speciell siffra i termodynamiken så kan 3-till-1 kvoten vara en magisk siffra inom psykologi. Fyndet var även hyllat av andra ledande personer inom fältet och blev en ömt vårdad juvel i den positiva psykologi-kronan; ett bevis på att man genom forskning och komplexa matematiska modeller faktiskt kan komma fram till generella lagbundenheter och ”naturlagar” även för något så komplext som lycka.

Allt var frid och fröjd, tills den brittiska mytslaktar-akademikern Nick Brown (se förra artikeln, del 1) började ana oråd. När han på en föreläsning stötte på teorin om brytpunkten via en graf började han bli misstänksam. Han hittade snabbt källan till grafen, Fredrickson och Losadas artikel, och började granska matematiken bakom resultaten närmare. Något var definitivt skumt, så mycket matematik kunde han. Om inte annat verkade allt väldigt godtyckligt och baserades på antaganden som var högst flytande och vaga. Han hade dock inte tillräckligt med kunskap för att själv formulera kritiken akademiskt, så därför sökte han hjälp hos andra som hade just den kunskapen. Han hittade en av sina två allierade i Alan Sokal, en professor i fysik som redan gjort sig känd som en fiende till dålig vetenskap då han gett sig på och avslöjat dålig forskning. Den andra hjälpen kom från Harris Friedman, en psykolog som höll med Brown. Tillsammans skrev de ihop en artikel där de la fram kritiken mot 3-mot-1 kvot teorin och visade att den mestadels består av felaktiga tillämpningar av matematik och missförstånd. Basen för argumentet om en brytpunkt var helt enkelt fel; någon brytpunkt vid 2.9 finns med största sannolikhet inte. Vad gjorde då Fredrickson? Som varje god förälder så försvarade hon sin ”intellektuella” baby. Även om hon köpte kritiken mot matematiken så hävdade hon ändå att trots att matematiken bakom just 2.9 var fel så fanns det gott om stöd från forskning för att en brytpunkt någonstans runt 3 är trolig.  Brown och gänget kavlade upp ärmarna igen och argumenterade återigen för varför en exakt brytpunkt, var den än må vara, som håller för alla människor inte alls är sannolik.

I en senare artikel diskuterar även Brown och kollegor hur det kommer sig att man inom stora delar av positiv psykologi vägrat släppa tanken på brytpunkten, trots att det visat sig att den inte håller. De beskriver till exempel positivitets-kvoten som ett exempel på ”romantisk vetenskapism”. Kraften i idén bakom teorier som brytpunkten spelar dels på en naiv önskan om att man ska kunna plocka ned och förklara mänskligt beteende via enkla formler, och dels på att icke-linjär matematik låter väldigt sofistikerat, vetenskapligt och därmed sant. Det är väldigt svårt att värja sig mot sådant, framförallt om man själv, eller någon i sin grupp, fött fram teorin och forskningen bakom. Instinkten att försvara sig själv och sina egna tanke-avkommor, hur fel de än är, är en högst mänsklig reaktion och där är inte ens forskare skyddade.

Man pratar även om ”voodoo-vetenskap” och zombie-vetenskap”.  Även om dålig forskning och resultat som inte visar sig hålla ofta sorteras ut inom forskningen genom att det granskas, så är denna process långsam. Därför kan budskap och resultat som blivit förkastade och borde vara nedgrävda och begravda fortfarande vandra fritt och sprida sig vidare även inom forskning. Zombie-vetenskap är vetenskap som är död fast den vägrar ligga ned. Ungefär som zombies, som går omkring på jorden och trots att de fått både armar och ben avhuggna och har en yxa i skallen inte fattar att de redan är döda och borde ligga lågt.

Men så har zombies sannolikt mindre än ca 2.9 gånger så många positiva känslor som negativa och har därför kanske lite svårt att blomstra.  Kanske är det därför de är så rastlösa och ständigt är hungriga efter mer. Ungefär som den tidiga positiva psykologin.    

Källor:

Brown, N. J., Sokal, A. D., & Friedman, H. L. (2013). The complex dynamics of wishful thinking: the critical positivity ratio. The American Psychologist, 68(9), 801-813.

Brown, N. J., Sokal, A. D., & Friedman, H. L. (2014). The persistence of wishful thinking. The American Psychologist, 69(6), 629-632.

Brown, N. J., Sokal, A. D., & Friedman, H. L. (2014). Positive psychology and romantic scientism. The American Psychologist, 69(6), 636-637.

Fredrickson, B. L., & Losada, M. F. (2005). Positive affect and the complex dynamics of human flourishing. American Psychologist, 60(7), 678.

Fredrickson, B. L. (2013). Updated thinking on positivity ratios. The American psychologist, 68(9), 814-822.

‍