“What gets us into trouble is not what we don't know.

It's what we know for sure that just ain't so”

(Mark Twain)

Den här artikeln kommer ca 10 år för sent. Och den slår upp redan vidöppna dörrar, framförallt hos de som vet mest om just hjärnan och neurovetenskap.

Men ändå. Som en professorskollega (och tillika expert inom neurovetenskap) sa, vi behöver nog bli påminda med jämna mellanrum också om självklara saker.

Så låt mig påminna er.

Har du också blivit bländad av prefixet neuro? Då är du nog, tyvärr, i mycket gott sällskap.

För här ska du få ett life-hack, helt gratis. Släng på prefixet neuro framför nästan vilket begrepp som helst. Eller hävda att du kan mäta helt avgörande processer i hjärnan och som sedan går att direkt överföra till vardagen och relevant beteende, t ex inom fotboll.

Krydda med komplexa begrepp och imponerande statistik (”70% prediktion av prestation!”) och flexa musklerna till det yttersta. Lova stort, hänvisa löst till forskning och du har plötsligt skapat något mycket mer spännande och säljbart. Och tillförlitligt. Till synes vetenskapligt ogenomträngligt, oantastligt och nästan omöjligt att kritisera. För vem kan ifrågasätta något så stabilt och komplext som hjärnforskning?

Men, innan jag får hela Sveriges samlade hjärnforskare (och deras många fans…) efter mig vill jag vara tydligt på några punkter för att undvika missförstånd.

Detta är inget upprop för att strypa all finansiering till hjärnforskning och cancellera alla hjärnforskare från debatten.

Hjärnan är viktig. Jätteviktig. Något annat vore befängt att säga.

Det finns mycket bra hjärnforskning, och tillämpning av den, som även är nykter, nyanserad och som är kommunicerad på ett balanserat sätt och därmed högst relevant och användbar.

Så gärna mer hjärnforskning och tillämpning av den.

Men, jag är ledsen, vi måste prata om prefixet neuro och överhypad hjärnforskning.

Om ”neuro-babblande”, som låter helt övertygande men som egentligen inte säger så mycket.

Om kommersialiseringen av neurokunskap som ännu inte är redo att förpackas och säljas. Om böcker och föreläsningar om konceptet neuroledarskap, som lovar revolution med hjärnan som garant, men som mestadels surfar på det vi redan vet.

Om kognitiva tester och ”spindlar” som till stor del sägs kunna förklara både vad som händer inuti huvudet och på fältet i form av beteendet inom idrott.

Om neuroförsäljare som helt tappat omdömet och som dessutom verkar lyckligt ovetande om det. Och inköpare som älskar det man hör och inte ser någon anledning att ifrågasätta ett läckert budskap från till synes trovärdiga experter.

I bästa fall används neuro lite slarvigt. I värsta fall används det rent vårdslöst, där konsekvensen ofrånkomligen blir falsk marknadsföring.

Så vad är problemet, mer konkret? Låt oss titta på två exempel, ett inom arbetsliv (neuroledarskap) och ett inom idrott (generella kognitiva tester för att predicera beteenden).

Exempel 1: Neuroledarskap

Relationen mellan prefixet neuro och vetenskap och evidens har inte haft en helt enkel relation tillbaks i tiden. Ett bra exempel på detta är neurolingvistisk programmering (NLP), som för inte så länge sedan var en het trend i många domäner i samhället. Listan kan göras lång på områden där NLP fanns med som en given självhjälpsmetod, alltifrån arbetsliv, idrott och skola till privatliv och dejting (dejtingbibeln ”The Game” och dess motsvarighet på svenska ”Alla får ligga” har båda en tydlig touch av NLP i sig).

Tyvärr var (och är) NLP lika pseudovetenskaplig som den var populär. För den som vill fördjupa sig i kritiken mot NLP och dess senare utvecklade pseudovetenskapliga syskon ”kommunikologi” kan varmt rekommenderas serien på vetenskapsradion ”Psykobabblarna” från 2016.

Om vi istället vänder oss till neuroledarskap så finns kritiken mot detta begrepp väl beskriven i tre böcker: ”Brainwashed” av Satel och Lilienfeld; ”The new mind readers” av Poldrack; och ”Neuromania” av Legrenzi och Umiltà.

Kortfattat går den att sammanfatta i följande punkter:

Överdrivet förenklade påståenden om hjärnan och ledarskap

Många böcker om neuroledarskap hävdar att vissa ledarskapsfärdigheter eller beteenden kan tränas upp genom att "optimera" specifika hjärnprocesser. Kritiker menar dock att sådana påståenden ofta bygger på överförenklingar. Hjärnans funktioner är komplexa och inte alltid kopplade till specifika beteenden på det direkta sätt som neuroledarskapsböcker ibland föreslår.

”Brain myths” om amygdala och prefrontal cortex

Många populära neuroledarskapsböcker överbetonar betydelsen av vissa hjärnområden, som amygdala och prefrontala cortex, för att förklara rädsla och beslutsfattande. Böcker kan till exempel beskriva hur ”amygdalan aktiveras” när en chef upplever stress eller hur den prefrontala cortexen ska ”tränas upp” för bättre ledarskap. Kritiker påpekar dock att hjärnan inte fungerar så enkelt. Forskare menar att flera delar av hjärnan samarbetar i komplexa nätverk, och att man inte kan reducera mänskligt beteende till enskilda områden. Att betona en ”rädslo-respons” från amygdalan som avgörande för ledarskap är ofta en förenkling som kan skapa en felaktig bild av hjärnans funktioner.

Ignorans för ”reverse inference”-problematiken

I neuroledarskapsböcker används ofta hjärnavbildning för att dra slutsatser om psykologiska tillstånd. Om en chef exempelvis visar hög aktivitet i ett specifikt hjärnområde på en MR-bild, kan det tolkas som ett tecken på kreativitet eller beslutsförmåga. Detta är ett exempel på "reverse inference," där man felaktigt antar att en viss hjärnaktivitet direkt representerar ett specifikt mentalt tillstånd. Kritiker påpekar att detta är en problematisk metod, eftersom hjärnaktivitet inte alltid har en entydig psykologisk betydelse – samma områden kan aktiveras vid många olika typer av tankar eller känslor.

Missbruk av ”neuro-jargong” för att öka trovärdighet

Flera böcker inom neuroledarskap använder vetenskapliga termer och ”neuro-jargong” för att låta mer övertygande. Ord som ”neuroner”, ”synapser” och ”kortikala nätverk” används för att förklara enkla psykologiska koncept, vilket gör att de kan framstå som mer vetenskapligt grundade än vad de faktiskt är. Forskare menar att detta är ett retoriskt knep som ger en illusion av djup förståelse, när förklaringen egentligen inte är djupare än en traditionell ledarskapsteori.

Frånvaro av praktisk relevans och verifierbara resultat

En återkommande kritik är att många påståenden i neuroledarskapsböcker inte är tillräckligt underbyggda av praktiska resultat. De påstår sig kunna hjälpa chefer att bli bättre genom att "förstå sin hjärna", men få av dessa böcker visar faktiska resultat i arbetslivet. Kritiker har ifrågasatt om neuroledarskap verkligen kan skapa praktiska förbättringar för ledare, eller om det bara är en säljande idé utan konkret värde.

Lägger vi ihop punkterna ovan så kan innehållet i böcker, föreläsningar och metoder som handlar om neuroledarskap ofta kategoriseras i två boxar:

Box 1: Låter spännande och nytt, men stämmer sannolikt inte.

Slutsatserna som dras stämmer dåligt med, och har inget stöd i, resultaten och studierna man hänvisar till. Forskningen visar helt enkelt inte det man vill att den ska göra och det man säger. Eller rättare sagt, den tolkning av resultaten som görs i föreläsningen eller boken är en tänkbar. Kruxet är att det ofta finns ett antal andra förklaringar som är lika sannolika, men som man inte nämner då de inte skulle passa in med det övergripande budskapet man säljer.

Box 2: Stämmer sannolikt, men tillför inget nytt. So what? Mycket ståhej för ingenting!

Eller så är budskapen bättre synkade med forskningen och stämmer ganska bra med den, men man säger egentligen inget nytt som vi inte redan visste (och som är bättre och mer noggrant förklarat i andra böcker) från tidigare forskning i psykologi. Slutsatsen här blir: so what?

I denna box hamnar även böcker, budskap och metoder, eller delar av dessa, där inslaget av neuro och hjärnforskning egentligen är väldigt litet. Även om boken eller metoden har en titel där neuro eller hjärnan ingår så speglas detta inte i innehållet. Majoriteten av innehållet är istället ofta en ompaketering av gamla välkända och erkända principer från psykologisk forskning. Slutsatsen här blir samma som ovan: so what? Eller, mycket väsen och ståhej för ingenting. Informationen är, som Satel och Lilienfeld skriver i sin bok ”Brainwashed”, ”neuroredundant”, dvs neuro-överflödig.

Ett bra exempel på neuroöverflöd är en modell som ofta förekommer och nämns i samband med neuroledarskap: SCARF. Lika populär och omfamnad som SCARF verkar vara utanför akademin, t ex hos konsulter som jobbar med organisationer och ledarskap, lika anonym är den inom forskningen. I princip finns inget av värde publicerat kring den i vetenskapliga tidskrifter. Och det är sällan ett gott tecken. En förklaring till det kan vara att den inte tillför något nytt utan egentligen bara är en ompaketering av vedertagna principer från motivationsforskning och stressforskning, utan att medge det och ange korrekta referenser. Den är inte direkt felaktig eller missledande, mer en ganska ytlig omskrivning och förenkling av mer komplexa ramverk och teorier. Men det neuro-inlindade sammanhanget får den att verka mer intressant än den är.

Om man läser böcker och artiklar som baseras i neuroledarskap och hjärnforskning och som riktas mot ledarskap och psykologi rent allmänt så är denna trend tydlig: man tar redan etablerad kunskap och välkända principer baserad på forskning i psykologi (t ex kopplat till populära områden som ledarskap, motivation, gruppdynamik eller stress) och pimpar dem med ett eller flera neuro-begrepp, ofta olika områden i hjärnan eller signalsubstanser (dopamin, serotonin mm). Effekten blir att det låter nytt, spännande och dessutom mer trovärdigt. Men under den spännande ytan är det i bästa fall tunt och förenklat, och i värsta fall missvisande.

Men, att lägga till hjärnforskning gör (i dessa böcker) inte att vi får en större förståelse för de psykologiska fenomen man vill förklara. Antingen gör det att vi får en mer oklar och grumligare bild av läget då man använder studier och referenser till studier som inte är tillförlitliga eller som helt enkelt inte visar det man hoppas och säger. Användandet av neuro-begrepp blir ett bländverk som gör oss distraherade och leder oss in på villovägar. Eller så åker man snålskjuts på redan etablerad kunskap och forskning inom psykologi, utan att förklara det på ett korrekt sätt eller ge cred och hänvisa till det på ett korrekt sätt, för att ge bilden av att man kommit med något nytt och revolutionerande när man egentligen bara ompaketerat det vi redan vet (dessutom alltför ofta på ett slarvigt sätt..).

I inledningen av den förmodligen kändaste och mest spridda boken i Sverige om neuroledarskap ställer man frågan varför ineffektiva ledare är just ineffektiva. Frågan är klart relevant, men svaret är inte lika självklart. ”Mycket beroende på att de saknar den kunskap om hjärnan och de metoder som den här boken beskriver”.

Detta är ett ganska talande exempel på det som man i böcker som kritiserar neuro kallar för neurocentrism och neuromani, vilket är en självupptagenhet med sitt eget område. Ett intellektuellt tunnelseende. ´

Att "neuroexperter", inte sällan före detta neuroforskare som har en doktorsgrad men som inte längre är aktiva inom akademin, själva tydligen är offer för många av de kognitiva feltänk (bias) som deras eget område beskrivit och lyft fram (förtjänstfullt…) är kanske inte så överraskande; de är ju trots allt ”bara” människor de också. Men lite ironiskt är det.

Exempel 2: Hjärnboll och generella kognitiva tester inom idrott

Det andra exemplet kommer från idrotten (nu hetast marknadsfört inom fotboll) och handlar om generella kognitiva tester som sägs kunna predicera beteenden på plan. Bakgrunden till denna modell går att spåra till boken ”Hjärnboll” som när den kom utlöste stor kritik från idrottsforskare (se t ex reportage i Radiosporten). Huvudproblemet är, bland annat, att de vetenskapliga studier som sägs ligga bakom metoden är få och innehåller många felkällor som gör att det inte går att dra de slutsatser som man gör. Överföringen från poäng (eller en kombination av poäng som ger en profil, eller kognitiv ”spindel”) på generella kognitiva tester till idrottsspecifika beteenden och prestationer på elitnivå är helt enkelt för svag. Dessutom förväntat svag om man utgår från de forskning som visar att mer idrottsspecifika tester har större samband med idrottsspecifika beteenden. Förutom att det vetenskapliga stödet för det man säljer och säger är skakigt så rimmar hela modellen med fokus på generella kognitiva tester för att förutsäga talang illa med modern idrottspsykologisk forskning, metodologi och arbetssätt. Därav den breda kritiken från både forskare och praktiker inom idrottspsykologi.

Vad är då sirensången här? Varför kommer den, trots omfattande kritik, bli svår att stå emot för många klubbar och klubbledare?  Helt enkelt för att den erbjuder en till synes enkel (poäng på några få tester som förklarar beteenden och prestation), tillförlitlig (sägs baseras i forskning) och spännande (handlar om hjärnan) lösning på ett stort och faktiskt problem som många upplever: vilka spelare, egna och inköpta, ska vi satsa på? Vem ska vi investera i? Tänk om vi kunde få en relativt enkel kartbild på hur olika spelare fungerar mentalt? Visst låter det som en idé som nästan säljer sig självt?

Det enda kruxet är att hjärnan är för komplex för det, tyvärr. Vi är för komplexa för det, tyvärr.

Låt din hjärna vara neuro-skeptisk

Så, vad blir kontentan av allt detta? Var extra försiktig när någon sätter prefixet neuro framför andra etablerade begrepp, t ex ledarskap eller lingvistik och samtidigt kommer med säkra slutsatser om människans beteende. Och var extra försiktig när någon vill sälja in generella kognitiva tester som en universallösning för att kartlägga och förstå sig på människors beteende (och välja ut talang…) i en helt främmande kontext, t ex idrott och fotboll.

Utmaningen nu, och framöver, är att särskilja sund, tillförlitlig och vettig popularisering av hjärnforskning och neurobegrepp från den mindre sunda, tillförlitliga och vettiga. Detta har, bevisligen, varit väldigt svårt förr och det är idag minst lika svårt. Och det finns inget som tyder på att det kommer bli lättare i framtiden heller, framförallt inte om den tredje generationens pseudovetenskap alltmer tar över och budskap och metoder kopplat till neuro därmed alltmer sprids och förmedlas av personer som själva och av samhället i stort anses vara experter på området, t ex nuvarande eller före detta hjärnforskare.

Det finns ett pris kopplat till detta. I värsta fall kan neurovetenskaplig information göra så att det blir svårt för oss att skilja på vettiga och bra förklaringar av psykologiska fenomen från dåliga och mindre vettiga. Istället för att bli klokare och förstå oss själva och andra lite bättre så leds vi in på enklare och förföriska genvägar, upplysta av starka neurovetenskapliga strålkastare, som mest distraherar och gör så att vi kommer längre bort från hur det verkligen är.

Och är det något vi inte behöver ha mer av i dagens desinformationspräglade och vetenskapligt skeptiska samhällsklimat så är det förenklad och förförisk, men sannolikt felaktig, information om hur vi människor fungerar.

Hjärnan och vårt tänkande är tillräckligt svårt att förstå sig på ändå, utan att vi låter oss bli  distraherade och bländade med felaktig eller neuroöverflödig information om det organ som ska skydda oss mot just det: hjärnan.

Källor

Legrenzi, P., & Umiltà, C. (2011). Neuromania: On the limits of brain science. Oxford University Press, USA.

Lindebaum, D. & Zundel, M. (2013). Not quite a revolution: Scrutinizing organizational neuroscience in leadership studies. Human Relations, 66(6), 857-877.

Poldrack, R. (2018). The new mind readers: What neuroimaging can and cannot reveal about our thoughts. Princeton University Press.

Salicru, S. (2018). Neuroleadership: Mind the Hype! Issues Any Critical Consumer Should Know. www.linkedin.com/pulse/neuroleadership-mind-hype-issues-any-critical-consumer-salicru-2d/

Satel, S., & Lilienfeld, S. O. (2013). Brainwashed: The seductive appeal of mindless neuroscience. Basic Books.

Thibault, R. T., Lifshitz, M., & Raz, A. (2018). The climate of neurofeedback: scientific rigour and the perils of ideology. Brain, 141(2), e11-e11.

‍