De är aktuella av helt olika anledningar. Lena Andersson för sin text i Svenska Dagbladet i våras (och efterföljande bred och intensiv diskussion) gällande vem som ansvarar för hungriga barn, och Kay Pollak för diskussioner kring hans senaste bok och budskap om positivt tänkande och att välja lycka, bland annat i Idébyrån på SVT och Kropp och Själ på P1.
Mycket har sagts gällande dessa båda och deras budskap. Fokus för diskussionen och analysen har framförallt legat på innehållet snarare än på vad som ligger bakom deras argument och budskap. Därmed har en viktig pusselbit saknats för att förstå deras respektive resonemang och budskap.
Centrala frågor som hittills inte lyfts i debatten är bland annat vad grundar sig deras budskap egentligen på? Vilka gemensamma grundpremisser för att deras resonemang och slutsatser ska hålla finns? Och hur tillförlitliga är dessa grundpremisser? Går de att lita på?
Dessa två till synes väldigt olika personer, med olika bakgrunder och inriktning på sina texter verkar inte ha mycket gemensamt, åtminstone på ytan. Men gräver man lite djupare framstår snart ett tydligt mönster.
Både Andersson och Pollak utgår i sina resonemang, texter och budskap från att vissa grundantaganden om hur vi människor fungerar håller. Om deras budskap och resonemang ska hålla måste även dessa grundpremisser hålla. Annars faller allt.
Vilka är då dessa grundantaganden? Hur ser den tankemässiga kanot ut som de både så bekvämt sitter i och paddlar runt i debatten med?
Brett handlar det om att vi människor har friheten, förmågan och kompetensen att välja det liv vi vill leva. Att vi helt kan styra och kontrollera hur vi ska tänka, känna och bete oss. Att vi alla fritt, och på samma sätt, kan använda vårt förnuft på ett funktionellt sätt för att lösa problem i vardagen. Att vi är våra egna bästa problemlösare som inte behöver ta så mycket hänsyn till omgivning eller omständigheter.
För Andersson mynnar denna tankemässiga grund ut i tesen att alla kan (och bör) använda sitt förnuft för att se till att sina barn inte går hungriga. För Pollak mynnar grunden istället ut i tanken att alla kan (och bör) välja positiva tankar och lycka, utan att behöva ta hänsyn till något eller någon annan.
Ett konkret exempel på denna grund som Lena Andersson stadigt lutar sig mot framkom tydligt i ett replikskifte i debatten mellan henne och Eric Rosén i Aktuellt 22 maj, där Lena Andersson uttryckte:”…om de hungrar så måste de tänka ännu mer…”.
På samma sätt är Kay Pollaks senaste bok full av konkreta exempel som direkt lutar sig mot grunden. Ett i mängden är följande: ”Inget annat än mina egna tankar kan såra mig. Jag kan välja att ändra alla tankar som skadar mig”
Ett tydligt kännetecken på deras gemensamma grund är att den är normativt baserat, inte empiriskt. Med andra ord, Andersson och Pollak utgår från hur de tycker att saker och ting bör och borde vara, inte hur det faktiskt är. Människor borde och bör fungera på ett visst sätt. Vi bör kunna fritt välja våra tankar och lycka, oavsett hur svårt och orealistiskt det är ute i verkligheten. Vi bör kunna använda vårt förnuft för att se till att inte barn hungrar, oavsett hur oerhört svårt detta är i praktiken för många i verkligheten.
På så sätt väljer de båda bort empiri, data och verklighet, för att istället befinna sig på ett mer filosofiskt tankemässigt och idealt plan.
Hur står sig då denna grund om vi istället utgår från empiriska glasögon, om vi vänder oss till forskning, t ex i psykologi?
Inget vidare.
Utgår vi från ett evidensbaserat perspektiv, med forskning och vetenskap som bas, blir det svårt att komma fram till någon annan slutsats än att den tankemässiga grund Andersson och Pollak vilar sina budskap på är verklighetsfrånvänd och naiv. Huvudkritiken kan kokas ned till följande punkter:
· Vi har begränsad kontroll över våra tankar och känslor och vårt förnuft.
· Vårt förnuft och våra tankar påverkas mycket mer av känslor och andra faktorer som är bortom vår kontroll, eller som är mycket svåra att påverka. Omgivningen, kontexten och omständigheter (inklusive tillfälligheter och slump) påverkar mer än vad vi tror och samspelar för att ytterligare bygga på de olika förutsättningar som redan finns.
· Spelplanen är inte samma för alla. Vi har inte alla samma förutsättningar att använda vårt förnuft, kontrollera våra tankar eller välja lycka. Olika genetiska fördelar och sårbarheter i kombination med olika miljö och omständigheter skapar högst olika förutsättningar när det gäller möjligheten att kunna påverka sitt liv.
Andersson och Pollak väljer (sannolikt omedvetet, men likväl…) med andra ord även bort vetenskap och forskning. Trots detta välkomnar många deras budskap med öppna armar och höjer upp dem till allmänna sanningar och livskompasser att styra sitt, och andras, liv efter.
Attraktionskraften i deras budskap är inget mysterium. Att själv kunna ta kontrollen över och styra sitt liv, via sina tankar och sitt förnuft, är en gammal kraftfull idé som självhjälpsindustrin kokat sin soppa på och byggt sina luftslott på i decennier. Med rätt tankeförändringsteknik och rätt använt förnuft behöver ingen vara olycklig. Eller hungrig.
Så när Andersson proklamerar att det ”bara” är att använda sitt förnuft för att undvika hungriga barn så lyssnar många och nickar medgillande. Och när Pollak sprider sitt glädjebudskap om att ”bara” välja sina tankar och lycka så är det inte konstigt att många fastnar vid det och tycker sig se att det fungerar fast det inte finns något som tyder på att det skulle.
Tyvärr är allt detta en illusion. En vacker hägring av en oas i en i övrigt torr öken kännetecknad av brister på genvägar och lifehacks.
Men ändå vill vi så gärna tro. För vi har en förkärlek och inbyggd sårbarhet för sådana tankemässiga oaser. Det gör oss inte dumma och lättlurade, bara mänskliga. Däremot finns det ingen anledning att hålla fast i dem och jaga efter dem när vi vet att de inte stämmer. De negativa konsekvenserna av att följa kartor som inte visar terrängen utan hur vi önskar att terrängen skulle se ut, blir ändå till slut lika illa oavsett hur mycket vi tror på dem.
Det kan tyckas en lång väg från Andersson till Pollak (och vice versa), och möjligen är inte någon av dem särskilt smickrad eller nöjd med att bli placerad i samma tankemässiga kanot som den andre. Sannolikt är de inte heller medvetna om den kanot de sitter i. Och där ligger kanske det största problemet. De är trots allt inte ensamma om att ha intellektuella skygglappar som skapar en mycket snävare horisont än vad man är medveten om. Även det är högst mänskligt.
På tal om mänskligt, det finns ingen anledning att tveka på att de båda har de bästa av intentioner. De vill säkerligen inget hellre än att hjälpa människor, t ex att uppleva lycka eller lyckas mätta hungriga barn. Problemet ligger dock bortom goda intentioner. Eller kanske rättare sagt trots goda intentioner. För goda ambitioner och intentioner kan inte ändra faktumet att de båda, snarare än att sitta bekvämt och tryggt i en evidensmässig stabil bilfärja nu sitter i en väldigt snäv och skakig tankemässig kanot. En kanot som blir mycket vinglig, framförallt i komplexa och stormiga debattmässiga vatten.
Slutligen, i dagens högpolariserade debattklimat finns det en uppenbar risk att denna text främst kommer tolkas med politiska glasögon (framförallt kopplingen till och kritiken av Lena Andersson). Jag vill därför förtydliga att grunden för argumenten och drivkrafterna bakom denna text är allt annat än politiska.
I detta fall handlar det inte om höger eller vänster. Det handlar om att utgå från tankemässiga kartor som någorlunda stämmer överens med terrängen för att ge oss störst sannolikhet att hitta de lösningar som har störst chans att lyckas, på individnivå såväl som på samhällsnivå. Det handlar om att utgå från en bild av hur vi människor faktiskt fungerar, inte hur vi borde fungera, om bara förnuftet och tanken släpps helt fria och får styra.
2024 MAGNUS LINDWALL