Myers–Briggs Type Indicator (MBTI) är med stor sannolikhet världens mest populära psykologiska ”typteori”. Det används i dag i otaliga arbetsplatser, coachningssammanhang och ibland även i privatlivet för att klassificera människor i 16 olika ”typer” – med kombinationer av bokstäver som ENFJ, INTP, ESFP och så vidare. Ändå tycks MBTI existera i en sorts parallell värld, skild från modern forskning i psykologi, där testet kritiserats och sedan länge dömts ut som pseudovetenskap.

Nedan följer en kort genomgång (baserad på en vetenskaplig översiktsartikel) av varför MBTI, trots sin enorma popularitet, befinner sig långt ifrån det som forskare skulle kalla en robust eller vältestad vetenskaplig teori och varför det inte finns en enda bra anledning att köpa in och använda det, oavsett syfte.

Bakgrunden till MBTI: En kort historik

Ursprunget till MBTI ligger hos den schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung, som 1921 (sv. övers. 1971) presenterade en teori om psykologiska typer. Jung motsatte sig tanken att personlighetsvariationer bara är slumpmässiga: han hävdade i stället att personlighetsdrag kan sorteras i tydliga kategorier eller ”typer”. Enligt honom präglas människor främst av att vara antingen introverta eller extroverta, och av hur de drar nytta av fyra så kallade ”funktioner”: sinnesförnimmelse eller intuition, samt känsla eller tanke. Två decennier senare – under 1940-talet – utvidgade Katharine Cook Briggs och hennes dotter Isabel Briggs Myers Jungs schema genom att lägga till en fjärde dimension: ”judging” (J) vs. ”perceiving” (P). Resultatet blev de välkända fyra dikotoma skalorna:

Extraversion (E) – Introversion (I)

Sensing (S) – Intuition (N)

Thinking (T) – Feeling (F)

Judging (J) – Perceiving (P)

När man fyller i MBTI-enkäten ska man ange vilken sida av varje dikotomi man föredrar och får på så sätt en av 16 möjliga kombinationer (”typer”), till exempel ENFP eller ISTJ. Briggs Myers och Briggs menade att dessa preferenser är ganska djupt rotade i vårt undermedvetna, men att man via MBTI kan få reda på sin ”sanna typ”.

I dag administreras MBTI officiellt till uppskattningsvis två miljoner personer per år (varav många i näringsliv och organisationer), och genererar betydande intäkter för The Myers–Briggs Company. Trots detta har MBTI aldrig vunnit fotfäste inom seriös forskning. Här ser vi en intressant uppdelning: MBTI blomstrar i allmänhetens ögon, men är i princip ignorerat eller avfärdat av de flesta personlighetspsykologer och forskare i psykologi.

Vad MBTI försöker mäta och vad teorin hävdar

Enkelt uttryckt utgår MBTI-teorin från att människor föds med en ”sann typ” bestående av preferenser i vart och ett av fyra dikotoma dimensioner. Denna ”typ” antas orsaka individens beteende, vilket enligt MBTI ska gå att märka även om preferenserna ligger delvis utanför det medvetna. Testet lanseras därmed som en vetenskaplig apparat för att avslöja denna dolda natur.

1. ”True type”-föreställningen MBTI utgår från att varje person har en ”äkta” psykologisk profil, en kärna som ligger under ytan av våra beteenden och som är någorlunda fixerad genom livet. Vi ska alltså inte primärt mäta ”hur extrovert” eller ”hur intuitiv” en person är i grader – utan istället vilken pol eller ”funktion” man föredrar. MBTI säger dessutom att preferensen kan vara omedveten. Man kan alltså inte självklart veta vilken typ man har förrän man gjort testet (eller tills testet avslöjat den).
2. Orsaksförklaring Teorin hävdar också en tydlig orsakskedja: om någon är ”introvert” betyder det att hen agerar på visst sätt (t.ex. är tyst i sociala sammanhang, hämtar energi inåt osv.) just för att hen har den inre typen. Det innebär också att en persons kollektiva kombination, t.ex. INTJ, påstås vara förklaringen till varför man beter sig som man gör i olika situationer.
3. Medfött Slutligen är en starkt betonad idé att typen är medfödd. MBTI-teorin utgår från att vi föds med en viss inställning till varje dikotomi, oberoende av inlärning eller miljöfaktorer. Även här finns en koppling tillbaka till Jungs föreställning om en ”kollektivt undermedveten” bas. Men rent empiriskt är detta mycket svårt att förena med modern kunskap om arv och miljö. Inte heller MBTI-företrädarna visar några konkreta bevis för hur man genetiskt nedärver t.ex. ”extroversion + intuition + thinking + perceiving”.

MBTI utifrån vetenskapliga glasögon

Trots att MBTI ofta marknadsförs som en slags självhjälpsinsats för ”ökad självinsikt” och påstås ge nytta i relationer, karriär och konflikthantering, framstår det tydligt att MBTI gör anspråk på att vara en vetenskaplig teori om personlighet. Därför är det motiverat att använda samma kriterier som används för att utvärdera andra teorier i psykologi. I den refererade översiktsartikeln föreslås tre centrala kriterier:

1. Överensstämmelse med kända fakta – i vilken grad stämmer MBTI med empiriska fynd och andra teorier med stöd i modern psykologi?
2. Intern konsekvens – motsäger olika påståenden inom teorin varandra?
3. Testbarhet – kan teorin generera förutsägelser som går att mäta och eventuellt falsifiera?

Uppfyller teorin inte dessa grundläggande krav är dess vetenskapliga värde kraftigt begränsat. Det innebär att testets resultat, hur spännande de än må vara, och hur skickligt de än säljs in, kommer vara av ytterst begränsat värde för att förstå hur människor fungerar. Snarare kommer testresultat förvirra och skapa dimridåer för vår förståelse av oss själva och andra än att fungera upplysande.

Överensstämmelse med empirisk kunskap

Under de senaste decennierna har kunskapen om vår personlighet utvecklats på bred nivå, framför allt via den s.k. Femfaktormodellen (Big Five), där dimensioner som extroversion, neuroticism, öppenhet, samvetsgrannhet och trevlighet har starkt empiriskt stöd. MBTI, däremot, lutar sig på en mycket äldre förståelse av personligheten, huvudsakligen hämtad från Jung under tidigt 1900-tal. MBTI och dess teori är inte konstruerad med nutida forskningsmetoder och saknar gemensamma drag med Big Five, förutom en viss vag korrelation mellan introversion–extroversion och en av Big Five-skalorna.

Ett av MBTI:s basantaganden är att människor antingen är extroverta eller introverta. Modern forskning visar dock att extroversion är ett kontinuerligt spektrum där de flesta av oss befinner oss ungefär i mitten. Det saknas helt bevis för att majoriteten av oss klumpar ihop oss i en binär fördelning. Samma gäller också MBTI:s övriga dikotomier, som ”Sensing vs. Intuition” och ”Thinking vs. Feeling”. Dessa dimensioner är dessutom ganska osannolika som genuint motsatta poler. Snarare är de egenskaper eller processer som (utifrån modern kognitionsforskning) ofta samverkar i samma individ. Över lag är MBTI:s påståenden om att människor enkelt kan klassificeras i en av 16 fasta “typer” inte förenliga med uppdaterad forskning och kunskap i personlighetspsykologi, vilken sällan finner några bimodala fördelningar när man mäter grundläggande egenskaper.

Interna motsägelser och brist på teori

Trots att MBTI påstår att dessa fyra dikotomier bestämmer en persons “sanna typ”, ger man samtidigt testtagare rätten att själva bestämma vilken typ som passar bäst om de inte håller med om testets förslag. Paradoxalt nog sägs “typen” vara djupt undermedveten, men man överlåter slutligen åt individen att “verifiera” testets resultat utifrån hur väl man “känner igen sig”. Denna självrevision av testresultat betraktas sedan som bevis för MBTI:s träffsäkerhet. Men här finns är en tydlig motsägelse: Om typen är både omedveten och ändå direkt bekräftad av personens subjektiva uppfattning, hur vet vi då att testet mäter något “dold” faktor?

En annan aspekt av intern inkonsekvens är själva tanken att dikotomierna skulle vara genuint “motsatta” processer. Modern psykologi visar att t.ex. tankar och känslor samexisterar och samverkar, inte är diametrala poler som inte kan verka samtidigt. Samma resonemang gäller “Sensing vs. Intuition” – faktiska perceptioner rör sig mellan (och kombinerar) data från sinnena och tolkningar/intuitioner. Det existerar ingen forskningsmässig grund för att se dem som låsta motsatser.

Testbarhet

För en teori att vara meningsfull i vetenskaplig mening behöver man kunna göra tydliga, empiriskt kontrollerbara förutsägelser. MBTI är däremot svår att pröva. Teorin hävdar att personligheten vilar i preferenser, inte förmågor eller grader av t.ex. extroversion. Man landar i en sorts otydlig hållning: “om testet verkar visa att du är ENTJ men du upplever dig mer som INTP, kan du byta typ”. Samtidigt sägs typen vara “medfödd”. Resultatet blir en cirkel av oåtkomlighet för vetenskapliga tester.

Själva förekomsten av 16 klara, åtskilda typer skulle i princip kunna testas genom att titta på om människor “klumpar ihop” sig i precis de mönstren. Men när forskare har gjort sådana analyser finner de inga bevis för att fyra dikotomier bildar 16 distinkta kluster – snarare visar det en normalfördelning längs kontinuerliga dimensioner. Detta motsäger MBTI:s beskrivning. Ändå fortsätter MBTI-företrädare att anpassa testets poängsättning för att pressa fram mer polär uppdelning, i syfte att bekräfta teorin, vilket inte har övertygat forskare och kritiker.

Är MBTI användbart ändå?

Förespråkare menar att även om MBTI saknar direkt prediktiv kraft, kan det öka människors “självinsikt” och förbättra kommunikation i t.ex. arbetsgrupper. Denna hållning gäller inte bara MBTI utan känns igen från andra liknande pseudovetenskapliga modeller och tester som DISC, Thomas PPA och Insights Discovery. ”Vi struntar att det inte finns vetenskapligt stöd, det är användbart ändå” verkar det nya mottot vara.

En enkel invändning mot detta är att om testet inte är vetenskapligt förankrat blir det oklart hur eller varför dess kategorier skulle skapa verklig förståelse. Möjligen kan själva diskussionen om personlighet – oavsett om testet stämmer eller inte – ge vissa samtalsvinster i grupper, men då kunde man lika gärna använda en seriös modell (t.ex. Big Five) eller öppna samtal om individuella styrkor och svagheter utan låtsad ”typ-bestämning”.

Det är svårt att se hur pseudovetenskap som dessutom kostar pengar har några relevanta användningsområden överhuvudtaget.

Att man i MBTI-litteraturen också undviker att göra klara påståenden om hur varje typ faktiskt kommer bete sig i världen, underminerar användbarheten. Det finns inga tydliga förutsägelser om jobbprestation, relationer eller beteende. Samtidigt pekas det ut som en sorts karriärrådgivning och konflikthantering. Här finns en tydlig och märklig motsägelse.

Jungianska rötter och modern psykologi

Carl Jung arbetade före dagens metodkrav, där man förväntar sig empirisk falsifiering och noggrann datainsamling. Precis som Sigmund Freud var Jung mer en intellektuell inspiratör än en empiriker och forskare, sannolikt driven av en stor portion killgissningar och bias för vissa egna idéer snarare än data. Ibland ses detta som en charmig del av historien, men i praktiken är det svårt att koppla hans spekulationer till nutidens krav på vetenskapliga hypoteser som kan prövas mot data.

Jung själv var heller inte konsekvent i om dessa “typer” skulle vara hårt fixerade. Teorin låg mer i gränslandet av mystik, mytologi och subjektiv psykoanalys. MBTI definierar ändå dessa dikotomier som om de vore väldefinierade och tydligt separata poler. Att man inte modifierat eller fördjupat teorin sedan Jung på 1920-talet är i sig anmärkningsvärt, då psykologi som fält har utvecklats enormt.

Varför lever MBTI kvar?

Trots all denna kritik kvarstår MBTI som en av historiens mest framgångsrika psykologiska produkter. Varför? Några faktorer som nämns i översiktsartikeln och andra källor är:

1. Önskan om “dold essens”. Människor tycker om tanken på en “sann natur” under ytan, en sorts djupgående kärna. MBTI uppfyller en intuitiv önskan om att ”egentligen är jag en INTJ”, något man inte upptäckt förrän testet berättade det.
2. Smickrande och vagt. MBTI-typer beskrivs ofta i positiva, generella ordalag, vilket påminner om Forer-effekten i horoskop: man känner lätt igen sig när påståenden är relativt allmängiltiga och glättiga.
3. Ägarbolagets marknadsföringsstyrka. The Myers–Briggs Company har aktivt främjat testet, satsat mycket på försäljning till företag och utbildningar. Snart har testet blivit en självklarhet i många HR-sammanhang.
4. Belönande process. Själva upplevelsen av att “avslöjas” kan kännas meningsfull och kul. Människor anstränger sig gärna för att hitta bekräftelse i personliga rapporter, vilket ger en illusionskänsla av att testet “känner” dem.
5. Kunskapsluckor hos publiken. Även personer som läst lite psykologi kan sakna träning i att kritiskt bedöma en testmetods reliabilitet, validitet och teoretiska grund. Att något presenteras som “vetenskapligt” i broschyrer kan räcka för att man ska tro att modellen är robust.

MBTI – en lärdom för kritiskt tänkande

Att MBTI fortsätter dominera populärpsykologin i världen visar att vetenskaplig stringens definitivt inte sitter i förarsätet och styr vilka teorier och tester som blir populära och används. MBTI är i grunden klassisk pseudovetenskap och psychobusiness i bemärkelsen att den inte uppfyller grundläggande krav på testbarhet, empiri och konsistens, men den säljer för att människor vill ha en enkel, fängslande berättelse om personlighet. För lärare, studenter och psykologer är MBTI ett lysande exempel på hur man kan jämföra en kommersiell teori med kriterierna för vad modern forskning anser vara giltig personlighetsteori.

Trots kritik sedan flera decennier – bland annat mot bristande test–retest-reliabilitet, mot orimliga dikotomier och mot den uteblivna bimodalitet man förväntat sig om jungianska typer vore verklighet – förblir MBTI ohotat i allmänhetens ögon. Kanske visar detta hur starkt behovet är av en “sorteringshatt” eller en “modell” som på ett enkelt sätt ger människor en identitetsförklaring.

Slutord

Myers–Briggs Type Indicator har onekligen skapat en massiv inverkan på hur lekmän och organisationer ser på personlighetspsykologi. Samtidigt representerar MBTI ett sällsamt exempel på en hypad, intressant, men i kärnan svag teori som överlevt och frodats i “en annan verklighet” än forskningens. Den får sin kraft från en blandning av karismatisk marknadsföring, vädjan till människors intuition om en “sann natur”, och en överdriven tilltro till 1920-talets idéer om psykologiska typer.

Om man vill förstå hur ett psykologiskt test bör byggas upp och utvärderas, erbjuder MBTI historien en läxa:

• En teori bör grunda sig i testbara förutsägelser
• Den bör klara jämförelser med existerande forskning och data
• Den bör undvika interna motsägelser (t.ex. att säga att någonting är både omedvetet och samtidigt självverifierat)
• Den bör inte vila på generella, smickrande beskrivningar som kan passa alla

Trots testets charm och popularitet kan MBTI inte ses som ett seriöst verktyg för att förutsäga livsval, kommunikationsmönster eller karriärframgång. Även om upplevelsen av att “upptäcka” sin typ kan kännas givande, finns inga vetenskapliga skäl att tro att detta “avslöjar” en verkligt inbyggd personlighet. För den som söker robust förståelse av personlighet står mer väletablerade modeller till buds – exempelvis Femfaktormodellen – där man har empirisk evidens och kan bygga på vidare forskning.

I slutändan utgör MBTI en fascinerande men varningsflaggad påminnelse om att det mest populära inom psykologin inte alltid är det mest vetenskapligt hållbara. Och liksom i fallet med många andra sorteringssystem (DISC, Insights Discovery) kan man se MBTI som en sorts modern “sorteringshatt” med stor dragningskraft men liten vetenskaplig tyngd – en symbol för vår längtan efter enkla svar på frågan “Vem är jag, typ?” snarare än ett faktiskt vetenskapligt tillförlitligt verktyg.

Källor:

Stein, R., & Swan, A. B. (2019). Evaluating the validity of Myers‐Briggs Type Indicator theory: A teaching tool and window into intuitive psychology. Social and Personality Psychology Compass, 13(2), e12434.