A. Övergripande kännetecken

Ett genomgripande och ohejdbart bruk av bildspråk (till exempel metaforer, liknelser, analogier) i tal och/eller skrift, vilket upplevs som överdrivet, malplacerat eller påträngande, i en omfattning som leder till påtaglig funktionsnedsättning eller lidande för individen eller dess omgivning.

B. Diagnoskriterier

För att en person ska uppfylla kriterier för TÖML krävs samtliga av följande (A, B, C och D):

1. Överdriven frekvens av bildspråk: Personen använder metaforer och liknelser i minst varannan mening under samtal eller skriftlig kommunikation. Detta manifesteras till exempel genom: Ständiga uttryck som ”det här är som att…” Löpande jämförelser av situationer med naturfenomen, historiska skeenden eller mytologiska berättelser. Omotiverade, långa utläggningar som mer påminner om poesi än vardagligt språk.
2. Trängande behov och brist på kontroll: Personen upplever ett starkt, nästan tvångsmässigt behov av att hitta nya bildspråk i konversationer, även när det är uppenbart olämpligt eller distraherande. Det finns försök att minska eller kontrollera mängden metaforer, men individen lyckas inte upprätthålla en mer bokstavlig och saklig kommunikationsstil.
3. Konsekvenser för individens vardag: Det tvångsmässiga bruket av metaforer medför påtagliga problem i ett eller flera viktiga funktionsområden (t.ex. socialt, yrkesmässigt, studierelaterat eller annat). Exempel: Kollegor och vänner upplever svårigheter att förstå personens egentliga budskap. Beslutsmöten förlängs avsevärt eftersom personen lägger fram argument som kräver långa tolkningar. Personen får upprepad feedback om ”irrelevanta utsvävningar” och upplever själv frustration över att inte kunna kommunicera tydligt.
4. Lidande eller frustration: Personen känner inre obehag eller frustration över att ständigt ”fördunkla” samtal med metaforer, men finner det oerhört svårt att tala enkelt och rakt på sak.

C. Uteslutande av andra tillstånd

Överanvändningen av metaforer förklaras inte bättre av:

• Kreativa eller konstnärliga syften som fullt ut motiverar stilen (t.ex. poesi, litterära sammanhang, retorisk övning).
• Pågående maniskt skov, schizofrent genombrott, delirium, autism eller annan neuropsykiatrisk eller språklig problematik där ökad användning av metaforer skulle kunna vara en delkomponent men inte huvuddelen av symtombilden.

D. Tidsduration

Symtomen har förelegat under en sammanhängande period om minst 6 månader och är närvarande i flera olika sammanhang (t.ex. både i hemmet, på jobbet och i sociala medier).

Specifikationsgrad (svårighetsgrad)

1. Mild: Personen använder metaforer och liknelser på ett märkbart men inte helt förödande sätt. Individen kan ibland hämma impulsiviteten men får fortfarande höra kommentarer som ”Det där var lite väl mycket blomsterspråk.”
2. Måttlig: Personen fyller samtalen med ständiga målande beskrivningar; omgivningen är regelbundet förvirrad eller irriterad. Personen kan med stor ansträngning övergå till ett mer rakt språk men tappar ofta tråden.
3. Svår: Personen talar ”som en poetisk stormvind” i nästan alla sammanhang. Kommunikation blir ofta oförståelig eller kraftigt förvirrande, och individen riskerar att isolera sig socialt eller misslyckas med grundläggande arbetsuppgifter på grund av de ständiga utsvävningarna.

Stödjande egenskaper (ej obligatoriska, men vanliga)

• Personen kan uppvisa en tendens att föra anteckningar över ”bra uttryck” och ständigt vilja uppdatera sin repertoar.
• Närmast exalterad reaktion inför nya, originella metaforer.
• Episoder av meta-analys: Personen beskriver sina egna metaforer med ytterligare metaforer, vilket kan leda till en spiral av självrefererande bildspråk.

Differentialdiagnoser och samsjuklighet

• Maniskt eller hypomaniskt tillstånd: Kan också kännetecknas av ökat talflöde och kreativitet, men här är ett högt tempo och andra manisymtom mer centrala.
• Tvångssyndrom (OCD): Tvångsmässighet finns i bägge, men TÖML präglas av själva språkbruket snarare än ritualer eller fixeringar av annan art.
• Autismspektrumtillstånd: Vissa personer med AST kan antingen undvika metaforer (på grund av bokstavlig tolkning) eller använda dem på ett ovanligt sätt. Det centrala i TÖML är dock överdriften och tvånget, inte bokstavlighetsproblematik.
• Poesi- och litteraturskapande (icke-patologiskt): Om personen har fullt legitima skäl att odla ett bildrikt språk, t.ex. inom konstnärlig yrkesutövning, bör inte TÖML ställas.

Exempel på klinisk bild I:

Kalle, 37 år:

• Arbetar som projektledare men får återkommande feedback på att han ”förlorar folk” under möten.
• Håller långa utläggningar där han jämför olika arbetsprocesser med allt från antika krigsscener till väderfenomen.
• Känner sig ”inre tvungen” att måla upp dessa bilder; om någon försöker avbryta säger han att det ”är lika svårt som att släcka en skogsbrand med en tesked vatten.”
• Börjar uppleva att karriären stannar av, eftersom få orkar lyssna färdigt.
• Har försökt ”tala mer rakt” men misslyckas efter en kort tid, känner skam och frustration efteråt.

”Ibland är en cigarrr bara en cigarr, men ibland är den en metafor för en sällsynt tobaksplanta i det undermedvetnas djungel.” – (Hypotetiskt TÖML-citat)

Exempel på klinisk bild II:

Magnus, 49 år

Bakgrund Magnus är professor i psykologi och undervisar på ett universitet. Han är respekterad för sin analytiska förmåga och sin långa erfarenhet av kvalitativ forskning. Dock har hans språkliga vana att översvämma både privata och professionella sammanhang med metaforer och liknelser blivit alltmer framträdande och problematisk.

1. Privatliv Hemma med sin sambo kan Magnus inte beskriva en vanlig dag utan att referera till ”hur tankarna flöt fram som en långsam flod av drömmar som stöter på forsande verkligheter.” Sambon uttrycker ofta irritation och förvirring; hen vill veta hur Magnus dag faktiskt var, inte höra poetiska utläggningar varje gång hen frågar. Magnus får skuldkänslor när han märker att hans sambo ”stänger av” mitt i hans bildrika resonemang. Han upplever samtidigt att han inte kan motstå impulsen att slänga in liknelser så fort han beskriver något. Relationerna i hemmet är märkbart ansträngda; vissa kvällar drar sambon sig undan, vilket Magnus liknar vid ”en månskugga som skuggar vår gemensamma solnedgång.” Det väcker ännu mer frustration när han inser att liknelsen i sig förvärrar situationen.
2. Yrkesliv Som föreläsare är Magnus känd för att inleda sina lektioner med ett ordflöde av metaforer, vilket får vissa studenter att beskriva hans föreläsningar som ”förvirrande konstiga men samtidigt fascinerande”. Under en konferens om psykoterapi drog Magnus paralleller mellan kognitiva scheman och ”ett palats av speglar som reflekterar varandra i en evig labyrint av tankeljus”, vilket tog upp en stor del av föreläsningen och lämnade mindre tid åt konkreta resultat och metoder. Hans senaste bokmanus om ”Meta-kognitiv förståelse i postmoderna narrativ” fick negativa kommentarer från förlaget, där man påpekade att texten ofta ”förlorar den vetenskapliga skärpan i en dimma av poetiska utsvävningar”. Magnus blir ängslig vid tanken på att skriva mer rakt och torrt – för honom känns det som att han ”tömmer texten på själ och nerv”. Han vet att läsarna behöver tydlighet, men upplever ett ofrånkomligt inre tryck att måla med ord.
3. Psykologisk och social påverkan Magnus är medveten om att hans överdrivna bildspråk skapar missförstånd och ibland irritation både i privatlivet och i den professionella världen. Han känner stigande stress och förlägenhet när han inser att kollegor undviker att delta i diskussioner, eftersom hans ”resonemang är som ett aldrig sinande pussel av tankelabyrinter”. Trots upprepade försök att ”prata mer rakt” glider han snabbt tillbaka i vanan att illustrera varje aspekt av psykologi med naturkrafter, mytologiska bilder eller historiska händelser. Han upplever detta som väldigt skamfyllt, samtidigt som han inte vet hur han ska bryta cirkeln.
4. Utvärdering kopplat till TÖML-kriterier Magnus uppfyller alla kärnkriterier: överdriven frekvens av metaforer, upplevelse av tvångsmässigt beteende och tydlig påverkan på såväl arbete som personliga relationer. Han utesluter andra möjliga förklaringar (exempelvis manisk episod eller ren konstnärlig ambition) och kan konstatera att problemet varat i över ett år och är närvarande i praktiskt taget alla sammanhang där han använder språket aktivt.

Slutsats: Magnus situation illustrerar hur tvångsmässig överanvändning av metaforer kan skapa betydande problem för såväl relationen till närstående som för den professionella trovärdigheten. Han försöker hitta en balans, men den lockande sirensången av bildspråk visar sig ständigt svår att motstå.

(Observera att denna fiktiva diagnos, ”Tvångsmässig överanvändning av metaforer och liknelser”, är ett humoristiskt exempel och inte existerar i något verkligt diagnossystem.)

‍