Forskaren Brian Klaas kom förra året ut med en mycket tankeväckande (och för många sannolikt provocerande) bok om tillfälligheter, slump och kaos i våra liv, ”Fluke”. I en ny artikel (”The crisis of zombie social science”) går han igenom en fråga som borde intressera alla som på något sätt jobbar med människor och de system vi befinner oss i: varför är det så svårt att förstå och förutsäga oss människor, till och med för forskare? Och hur kan vi bli bättre på det?

Trots årtionden av forskning kämpar samhällsvetenskapen fortfarande med grundläggande frågor. Enligt Klaas beror detta på att forskning om människor och samhällen är fylld av vad han kallar ”zombieteorier” – teorier som överlever trots att de saknar starka bevis eller inte kan testas eller avfärdas på ett meningsfullt sätt.

En av de största utmaningarna är att människor och våra samhällen är enormt komplexa. Vi påverkas av miljontals faktorer varje dag, från våra genetiska anlag och familjebakgrund till vår utbildning, kultur och de sociala nätverk vi ingår i. Den här komplexiteten gör det extremt svårt att isolera enskilda orsaker och effekter. Ett experiment som visar något tydligt i en viss miljö kan mycket väl misslyckas fullständigt när man testar det någon annanstans. Detta gör att forskningsresultat ofta präglas av stor osäkerhet och tvetydighet.

En annan anledning till svårigheterna är att samhällsvetenskap ofta är reaktiv snarare än förutsägande. Forskarna är ofta mycket skickliga på att beskriva varför något hände efter att det redan inträffat, men har betydligt svårare att förutse framtiden. Detta leder till att teorier sällan verkligen testas på ett rigoröst sätt – istället lever de vidare trots att deras verkliga användbarhet kan vara begränsad.

Dessutom pågår en allvarlig replikationskris inom flera områden av samhällsvetenskapen, där många studier inom psykologi, sociologi och andra discipliner helt enkelt inte går att reproducera. Utan möjlighet att upprepa studier och få samma resultat tappar forskningen trovärdighet. Ändå fortsätter dessa resultat ofta att användas som grund för politik, utbildning och samhällsbeslut, vilket kan få långtgående konsekvenser.

Klaas menar också att akademiska incitament kan förstärka problemet. Forskare uppmuntras ofta att publicera så mycket som möjligt, snarare än att säkerställa kvalitet och reproducerbarhet. Det kan vara mer lockande att presentera en ny, spektakulär teori än att noggrant pröva och validera redan befintliga teorier.

För att lösa problemet föreslår Klaas att forskare måste bli betydligt bättre på att formulera teorier som faktiskt går att testa med tydliga förutsägelser. Genom att våga göra förutsägelser och sedan öppet och ärligt testa dem, kan vi bättre bedöma vilka teorier som fungerar och vilka som inte håller måttet. Klaas menar också att forskare bör samarbeta tvärvetenskapligt för att få en mer komplett bild av komplexa samhällsfenomen.

Samtidigt bör forskningens mål vara att lösa konkreta, praktiska problem snarare än att främst fokusera på abstrakta, eleganta förklaringar. Det handlar om att göra verklig nytta och förbättra människors liv snarare än att bara jaga efter akademisk prestige.

Om vi vill förstå oss själva och våra samhällen bättre måste vi erkänna komplexiteten, våga testa våra teorier på riktigt, och sluta ge liv åt zombieteorier som egentligen borde fått vila i frid. Genom att ställa högre krav på vad vi accepterar som vetenskaplig kunskap kan vi skapa en samhällsvetenskap som är robustare, mer trovärdig och mer användbar för framtiden.

Det finns mycket bra samhällsvetenskaplig forskning. Kritiken är inte att samhällsvetenskapen är värdelös, utan att den skulle kunna vara bättre. Och därmed göra mer riktigt nytta.

Vi behöver bra samhällsforskning nu mer än någonsin. Världen har aldrig varit mer komplex eller farlig, ett nät av exempellös omedelbar sammankoppling, sammanvävd med åtminstone tre existentiella risker: kärnvapen, artificiell intelligens och miljömässig kollaps. Och det är därför vi behöver varenda liten bit av evidensbaserad klokhet vi kan uppbåda för att skapa en bättre, säkrare och mer rättvis värld.