En hjärnstark önskan

Att fysisk aktivitet och träning är bra för hälsan har knappast undgått någon. Det vetenskapliga underlaget är dessutom synnerligen robust. De senaste 10-15 åren har vi alltmer fått höra att fysisk träning inte bara har fysiologiska effekter på kroppen utan även stora effekter på hjärnan och kognitiva förmågor, dvs vår tankeförmåga. Budskapet har inte dykt upp ur tomma intet utan speglar ett större intresse för området hos forskare och därmed ett ökat antal vetenskapliga studier. Många av dessa studier verkar även stödja tesen som spridits i media, att träning överlag är väldigt bra för hjärnan och dess funktion.

Och med tanke på allt det vi vet om den imponerande samlade effekten av fysisk aktivitet och träning på kroppen och vår hälsa som helhet verkar det fullt rimligt och logiskt att även hjärnan och vårt tänkande skulle få stora fördelar av träning. Det känns rätt, både i magen och hjärnan.

Att dessa nya rön har mottagits med öppna armar, stor nyfikenhet och en stor portion förväntan och förhoppning hos allmänheten och professionella på fältet är därmed inte så konstigt. I detta sammanhang är det svårt att inte nämna Anders Hansen och hans bok ”Hjärnstark” som fått avsevärd spridning (och erkännande) i stora grupper i samhället.

Problemet är att själva idén att vi kan bli smartare och fungera bättre kognitivt (tankemässigt) genom att göra något så enkelt som att hålla igång fysiskt och få upp pulsen lite regelbundet är så tilltalande i sig. Lite väl tilltalande, faktiskt. Den säljer sig själv, utan evidens och bevis, för det låter så bra. För att vi så gärna vill tro på det. För att det skulle kunna erbjuda en relativt enkel och billig lösning på en massa jobbiga problem i samhället, om det stämde.

Idén verkar helt enkelt för bra för att vara sann. Och verkar något för bra för att vara sant så är det sällan det. Framförallt om man tittar lite närmare och mer noggrant, med vetenskapliga glasögon och verktyg.

Oklart bevisläge och överskattade resultat och slutsatser

Så, hur ser då evidensen ut, om vi tittar lite närmare och noggrannare? Vad blir slutsatsen om vi tar ett steg tillbaka och tar en nyktrare titt på bevisen och försöker hålla våra förväntningar och kognitiva bias i schack? Är evidensen och forskningen i linje med det vi så gärna vill se, och det som en hel del populärvetenskapliga böcker, artiklar och inslag i media så tydligt basunerat ut de senaste åren?

Låt oss titta på en stor forskningsöversikt och en aktuell efterföljande debatt mellan olika forskargrupper och se om vi blir något klokare.

Ciria och kollegor publicerade förra året en stor paraplyöversikt av 24 tidigare meta-analyser (baserade på randomiserade kontrollerade studier, RCTs) på effekten av fysisk träning på kognition. Översikten innehöll totalt 109 enskilda studier och över 11,000 personer. Det går därmed inte att klaga på storleken och omfånget i underlaget.

Syftet med deras nya översikt var att titta på den samlade evidensen bakom effekten av fysisk träning på kognition med nya, och mer kritiska, glasögon.

En viktig aspekt i deras granskning är att de inte enbart fokuserar på de positiva effekterna, utan även på de begränsningar och metodologiska problem som präglar forskningsfältet.

Sammantaget konstaterar de att även om de flesta enskilda studierna visar på en positiv effekt så finns det också en stor variation mellan studier, grupper och sammanhang och därmed en avsevärd osäkerhet kring effekten. När de sedan om-analyserar den totala effekten över alla studier så är den enbart liten (eller svag). När de dessutom sedan kontrollerar för ett antal olika felkällor så blir effekten ännu mindre och är till sist marginell.

Slutsatsen från Ciria och kollegor är lätt att misstolka, inte minst i dagens polariserade debattklimat. De menar till exempel inte att det inte finns något samband mellan fysisk träning på kognition alls, eller att effekten av fysisk träning på kognition är noll. Snarare menar de att bilden är mycket spretigare än vad som ofta förmedlats, bland annat av forskare själva (undertecknad är definitivt inte oskyldig till det…), och att effekten är långt ifrån så tydlig, stark och enhetlig som många har tolkat, skrivit och sagt. Framförallt menar de att det samlade vetenskapliga stödet för att fysisk träning har en kausal effekt på kognition, dvs att det är den fysiska träningen som leder till bättre kognitiv förmåga och inte tvärtom, idag bör betecknas som oklart.

Motrepliken: Underskatta inte effekten av träning

För några veckor sedan kom en replik av ett antal ledande forskare inom området, ledda av Dupuy och Ludyga. Denna grupp har i sin artikel en helt annan bedömning av det vetenskapliga läget, vilket även speglas i titeln på deras artikel: ”Do not underestimate the cognitive benefits of exercise”. Bland annat menar man att Ciria och kollegor i sin kritiska artikel inte tagit hänsyn till att sambandet mellan träning och kognition är komplext och med största sannolikhet påverkas av ett antal faktorer (så kallade moderatorer) som gör att effekten varierar. För vissa grupper, i vissa situationer och för vissa utfall kommer effekten sannolikt vara starkare, tydligare och praktiskt relevant. I andra sammanhang kommer den vara mer nedtonat, svagare och inte lika meningsfull. Att slå ihop allt och dra slutsatser om den sammanlagda effekten gör att man missar den mer nyanserade bilden. De menar även att det är viktigt med just en nyanserad tolkning av Ciria och kollegors slutsatser, som lätt kan tolkas ganska dystert och därmed riskera att motarbeta gängse rekommendationer av fysisk träning.

Slutreplik: Metodologiska brister, låg kvalitet och fortsatt oklart bevisläge

I slutrepliken av Ciria och kollegor (också publicerad för några veckor sedan) håller man fast vid sin tidigare linje och lyfter bland annat fram problemet att många av de studier som används som bevis i grunden har låg kvalitet, vilket gör dem mindre tillförlitliga. Det finns helt enkelt i dessa studier för många andra saker som kan ha skapat resultaten, förutom att fysisk träning leder till bättre kognition. De menar vidare att det är viktigt att undvika att överdriva de kognitiva effekterna av träning, särskilt eftersom en stor del av den aktuella forskningen fortfarande lider av metodologiska brister. Sammantaget är bevisläget för att fysisk träning leder till, orsakar bättre kognitiv funktion fortfarande inte övertygande och därmed oklart.

Vad betyder detta, i praktiken?

Vad betyder då detta i praktiken, för professionella på fältet som jobbar med hälsa, för de som skriver policys och för makthavare som ska fördela pengar? Tills vi vet mer och har en tydligare bild av läget bör vi vara försiktiga med att dra för stora växlar på den effekt som träning kan ha på kognitiv förmåga i samhället och tro att det direkt går att översätta till stora effekter i interventioner och insatser, t ex i skolan.

En nykter (och för de som letar efter enkla lösningar inte särskilt inspirerande…) analys av den evidens och diskussion om evidens som nu förs av forskare inom området är att det finns något här, men att det inte är så enkelt som vi gärna har trott och vill tro.

Alla får sannolikt inte samma effekt av träning på sin hjärna och sin kognitiva förmåga. Och inte hela tiden. Effekten av träning (och fysisk aktivitet överlag) på hjärnan och dess funktioner är selektiv.

Det mest sannolika, och idag vetenskapligt ärliga, svaret på om träning kommer påverka vår hjärna och dess funktion är att det beror på.

Mer specifikt beror det på:

-vem du är,

-vad, hur ofta och hur mycket du tränar

-vilket utfall vi tittar på, dvs vilken del av hjärnan eller kognition vi är intresserade av

Vad betyder detta då i praktiken?

Det finns ingen anledning att underskatta och degradera effekten av träning på hälsa överlag. Men det finns inte heller någon anledning att överskatta och översälja den och förvänta sig att den ska galoppera in och lösa både hälsoproblem och mer generella och komplexa samhällsproblem, för alla.

Vad ska vi då göra och hur ska vi tänka? Oavsett om vi tar på oss de mer kritiska glasögon som Ciria och kollegor står för, eller mer gå på och köper slutsatserna som den mer träningspositiva gruppen med Dupuy och Ludyga för fram, så blir en sak ganska uppenbart.

Bilden som förmedlats i böcker, media, poddar (och sannolikt även i otaliga föreläsningar…) de senaste åren till allmänheten gällande effekten som fysisk träning har på hjärnan har varit alldeles för positivt vinklad och ensidig. Om vi nu ska utgå från vad forskningen faktiskt säger.

Det vi kan säga är att det sannolikt finns en effekt av fysisk träning på kognitiv förmåga, men att denna, som sagt var, beror på bland annat vem du är (inklusive genetik), vad du gör (hur du tränar) och vilka delar av den kognitiva förmågan vi mäter.

Däremot bör vi vara mer försiktiga med att säga, och slå fast i böcker, intervjuer i media och i policydokument, att fysisk träning har en stor effekt, för alla, hela tiden oavsett sammanhang. När det gäller hjärnan och kognitiva förmågor är nog inte fysisk träning det generella magiska smörjmedel som det lanserats som. Alltför optimistiska tolkningar kan leda till överdrivna förväntningar på träningens effekter på hjärnan, vilket i sin tur kan påverka forskningen och folkhälsorekommendationer negativt. Åtminstone bör vi vara mer försiktiga tills vi vet mer och evidensläget är tydligare.

Och, som Ciria och kollegor avslutar sin motreplik med, vi behöver faktiskt inte luta oss mot att träning ska ha en stor och tydlig effekt också på hjärnan för att rekommendera det. Den väldokumenterade effekt träning och fysisk aktivitet har på mycket annat i kroppen räcker med råge för att det ska vara en central ingrediens i förebyggande såväl som behandlande hälsoarbete. Dessutom, träning och fysisk aktivitet kan ju till och med, ibland, vara trevligt i stunden och belönande i sig, utan att det nödvändigtvis måste leda till att våra hjärnor blir starkare och skarpare och våra liv blir längre.

Källor:

Ciria, L. F., Román-Caballero, R., Vadillo, M. A., Holgado, D., Luque-Casado, A., Perakakis, P., & Sanabria, D. (2023). An umbrella review of randomized control trials on the effects of physical exercise on cognition. Nature human behaviour, 7(6), 928-941.

Dupuy, O., Ludyga, S., Ortega, F. B., Hillman, C. H., Erickson, K. I., Herold, F., ... & Cheval, B. (2024). Do not underestimate the cognitive benefits of exercise. Nature human behaviour, 1-4.

Ciria, L. F., Román-Caballero, R., Vadillo, M. A., Holgado, D., Luque-Casado, A., Perakakis, P., & Sanabria, D. (2024). Reply to: Do not underestimate the cognitive benefits of exercise. Nature Human Behaviour, 1-3.

‍